"Som alla andra"

2010-08-01 @ 17:10:25
Hur är man när man är som alla andra? Är man så som man vill vara, eller är det när man är den man är. Finns det ens något "som alla andra".

- Som alla andra. Perfekta, smarta, glada, riktigt glada, på riktigt, inget fake. Är man den vardagliga människan, som alla andra om man har dom egenskaperna. Glad, smart, ett bra liv och en jädrans massa vänner. Är det att vara normal? Vad är det jag försöker? Försöker jag vara den som tror att jag vet hur alla andra har det? Är jag den som alla andra tror har ett sånt bra liv? Tror folk att jag mår bra varje dag, har det bästa förhållandet man kan ha, kan prata med mina föräldrar om allt, aldrig bråkar och har som sagt en helt hög med bra kompisar. En sak av alla dom jag räknade upp är lite halvt rätt. Jag har vänner. Riktiga vänner. Såna som ställer upp, men jag har inte speciellt många. Är jag nöjd med det? Jag vet inte, dagar som denna behöver man många av dom, och andra dagar är det precis perfekt med dom jag har. Då är mitt liv helt okej. Okej med dom jag har, dom som nästan alla är dom närmaste.

Igår satt jag med just en av dom där få vännerna och pratade om just detta. Hur ska det bara egentligen? Ska man ha en massa vänner, eller ska man ha några? Då sa han: Se på mig. Har jag många vänner? Dum som jag är så svarar jag såklart: Ja? Det fortsätter och jag känner mig bara mer och mer dum. Enligt honom så har han inte många. Inte fler än mig som han umgås med. Han kanske är en sån som jag? En sån som kommit fram till samma svar som jag. Ska man ha en massa kompisar så att man inte en enda kan komma nära. En som vet allt om en, en som alltid lyssnar när det behövs. Eller ska man ha några få, och kunna prata med alla utan att göra bort sig? jag har kommit fram till mitt svar: Jag är så jävla nöjd med dom jag har. Jag behöver inte fler bara för att passa in i den kretsen jag rör mig i. Jag kan prata med främlingar, visst. Men jag tänker fan i mig inte låtsas som om jag känner hela denna lilla stad, bara för att vara "som alla andra".

Men sen har vi dom andra sakerna där, lite längre upp. Dom jag för några minuter räknade upp: Är jag alltid glad och ler jag alltid på riktigt? Så är det inte, och jag förstår inte varför jag vill få i mig att jag som alla andra är någon som folk ser upp till. Eller i alla försöker att vilja. Jag är en av dom som folk inte ser. Visst, folk ser mig. Men jag är en sån där som bara finns i mängden. En sån som inte är intressant. Jag håller med. Men dom som alltid mår bra. Varje dag utan tårar. Dom kanske gråter en gång om året. Om ens det. Dom som inga bekymmer har. Dom som är älskade av alla. Som nonchalerar allt dåligt och kan se allt från den ljusa sidan. Dom positiva. Jag är den negativa. Det har jag till och med fått höra. "Du är alltid negativ". Inget jag är stolt över direkt. "Så fort vi träffas är du så negativ", "Ta det lugnt!". Men nu till det negativa. Är jag negativ bara för att jag inte bara släpper något som hänt sådär. Bara för att jag bryr mig och vill må bra så är jag negativ? Är jag negativ för att jag inte låter någon driva med mig, låter någon få mig till något jag egentligen inte vill vara? Tack då vet jag. Då ska jag sluta med det där negativa. Eller?

Och sen till förhållande. Har jag det perfekta förhållandet? Dom som aldrig bråkar, dom som alltid har tid till varandra, dom som man aldrig ser ensamma? Dom som alltid finns där för varann. Haha, så patetiskt! Finns det sådana? Inte för mig. Jag och min pojkvän kan visst bråka. Vi kan bråka så mycket att vi båda är livrädda. Vi har inte alltid tid för varann, men visst. Vi finns alltid för varann, även om det inte alltid syns eller känns som det. Är det något fel då? Vi älskar varann, men finns det bara ett enda sätt i hela världen att älska varann på? Ska man se ner på folk som har olika sätt att älska varann på? Ska man inte kunna bråka också? Ska man låtsas att allt är bra, jag tror att visst låtsas och ljuger så mycket för sig själva om just detta, att de tillslut börjar tro sig själva. Jag tror att folk som dessa är rädda. Rädda för att det värsta som kan hända faktiskt ska det. "Så fort man bråkar tar ett förhållande slut". Har jag fel? Eller är det oss det är fel på i själva verket?

Jag har ett problem: Vem är jag? Någon som kan svara mig på denna lilla sketna fråga? Nu är jag alldeles yr av allt tänkande. Yr av att få alla sina tankar som kan rymmas i detta lilla huvud ut på den här lilla skärmen. Massa bokstäver i en enda röra på en vit bakgrund, som sakta fylls. Sjukt hur dåligt det här får mig att känna mig. Hur kan man sitta i flera timmar och tänka och tänka utan att komma fram till ett enda bra svar? Fyfan.
1 kommentarer i det här inlägget
Postat av: hanna

Sjukt bra skrivet. Älskar dig hjärtegull

2010-08-01 @ 22:36:18
URL: http://stroberrii.blogg.se/

Skriv din kommentar nedan:

Namn:
VIP?

E-postadress: (visas ej)


Har du någon blogg?:


Kommentar:


RSS 2.0