Det slog mig förut, att min bror åker iväg och jobbar på lördag. Jag kommer inte att få träffa honom på tre hela månader. Längre än så har vi aldrig någonsin varit ifrån varann, det känns som en hel livstid om ni frågar mig. Just nu känns det bara mest jobbigt om jag ska vara ärlig...

Min bror är den bästa i alla världar. Oslagbar. Ett riktigt praktexemplar på en riktig bror, en sån som alla vill ha. Han ställer upp i alla lägen, och är den starkaste personen jag vet. Han är även den snällaste och mest omtänksamma personen jag känner. När jag föddes ritade han en teckning till mig. En teckning med texten "Välkommen lillasyster". Jag kunde aldrig i världen fått ett bättre välkomnande, eller en bättre familj att få växa upp i. Teckningen knäcker mig varje gång jag tittar på den, och jag gråter som ett litet barn. Men av lycka.

---

Innan jag kunde prata var det alltid Jonathan som stod vid min sida som tolk. Det var han som lärde mig att prata, att cykla och att överhuvudtaget leva. Han är den som varje jul och födelsedag var glad för min skull, när jag fick större eller dyrare presenter. Sån var aldrig jag, och jag beundrar honom nåt enormt över saker som dessa. Han är den som alltid tyckt om mig för den lillasyster jag varit, trots sättet jag betett mig på eller saker jag sagt, och jag antar att det nu är min tur att berätta hur mycket jag faktiskt också alltid älskat honom som den underbara bror han är. Trots alla gånger vi slagist, bråkat och skrikit åt varann. Jag har alltid älskat honom och kommer alltid att göra det.

---

Det var dock inte alltid han som lärde mig saker. Jag har faktiskt lärt honom lite jag med.. Såsom att åka bergochdalbanorna på Liseberg, Gröna Lund och Ölands Djurpark. Allt detta samtidigt som han försökte lära mig att spela på chokladhjulen och vinna förstavinsten. Men en sak är säker - den grabben har tur som inte smittar av sig i första laget ;) Vi har liksom kompenserat varann på bästa sätt genom alla år. Jag har varit den lite mer galna och han den vettiga... Och jag kan inte vara mer än stolt över honom.

Det är nu min oro kommer in i bilden. Vem ska nu åka fram och tillbaka med mig mellan mamma och pappa varannan, var tredje och fjärde vecka? Vem ska skälla på mig när jag änvänder dina saker? Vem ska säga nej när jag frågar om jag får låna dina kläder? Vem ska peppa mig till att gå klart gymnasiet (som i övrigt just nu suger nåt så makalöst mycket)? Och sist men absolut inte minst - Vem ska prata med mig om framtiden och ge mig möjligheten att fantisera iväg om att kunna rymma hem till dig, i din alldeles egna lägenhet, när jag blir trött på mamma och pappa på samma gång? Jag antar att de här tre månaderna blir en prövning för oss båda.

---