Dag 2: Min första kärlek
2010-12-22 @ 15:11:45
Det blev jul 2009. Några dagar gick och vi kom allt närmare nyår. Det som jag själv inte märkt då var att en liten kille vid namn Johan sakta men säkert smugit sig in i mitt huvud. Kanske inte på grund av att jag var intresserad av honom. Det var nog tvärt om. Jag ville inte ha något med honom att göra. Han hängde med de coola, och jag var liksom den där tjejen som ingen såg. Han hade haft många tjejer. Jag hade inte haft någon, och det hela skrämde mig.
Han ville träffas. Jag ville inte träffas. Han låg på som ett vakande lejon på savannen. Han låg över mig som en kupa. Han började liksom sätta skott i mitt huvud och i mitt liv. Men bara ett litet litet frö som sakta blev ett skott, som nästan var omöjligt att se. Jag ville inte och jag stretade emot allt jag kunde.
Dagen innan nyår var första gången som vi pratade och det hela skedde över telefon. Jag hade solat med pappa och hans kompisar och vi var nu på Sahara. Jag sa att jag skulle gå ut och prata med Stella, som var i Grekland över jul och nyår. Jag stod där ute. Jag väntade och väntade och jag frös. Plötsligt ringde det och jag svarade något i stil med "hallå?". Det var då den där lilla rösten på andra sidan luren hördes. Vi började prata och det blev plötsligt svårt att sluta prata och trycka på den röda luren.
Dagen efter - Nyårsafton. Vi hade haft kontakt ungefär hela dygnet och nu pratade vi i telefonen ungefär varannan timma. Det var en konstig känsla, för jag visste fortfarande att jag inte ville. Han ville. Men inte jag.
Vi hade kontakt hela kvällen och tillslut hamnade jag hos Hanna, tillsammans med hennes familj och lite vänner till dem. Vi bestämde oss för att gå ut och jag hade redan innan pratat lite med en annan kompis. Vi gick ut och mötte honom och hans kusin, innan vi mötte upp Måns och hans kompisar, som oturligt nog var på väg hem.
Allt slutade med att jag, Hanna och Ida gick hem till Hanna igen, utan nyårskyssar eller kramade under raketerna. Johan ringde och vi pratade ytterligare några timmar innan jag och Hanna somnade.
Tiden gick och vi fick mindre och mindre kontakt. Jag liksom glömde bort honom. Plötsligt en kväll, hemma hos Hanna, med Stella och Elin, fick vi ett samtal från ett okänt nummer. Det var Admir, i klassen, och Johan som busringde och hade sig. Vi fick upp kontakten igen.
Någon månad gick även nu, och jag ville fortfarande inte. Han kämpade. Han vann tillslut. Han vann över mig. Han vann hela mig. Han fick den han kämpat för och jag fick den jag hade kämpat emot. Allt var nu bra. Vi träffades och det hände mer och mer med mina känslor för var dag som gick. Var dag, efter den där söndagen i mitten av mars, då jag var i Stockholm. Då vi bråkade över mina känslor och om att jag inte visste vad jag ville. Jag slängde ur mig ett "Okej, du får en chans!". Det är det bästa jag någonsin slängt ur mig.
Under tiden har det hänt mycket. Vi har gjort slut och fram och tillbaka har vi gått. Vi har skrikit på varann. Vi har älskat varann. Vi har gråtit framför varann. Vi har velat slå varann. Men vi har alltid funnits för varann också. Vi har gjort slut. Vi har blivit tillsammans igen, och vi har gjort slut. Vi har blivit tillsammans igen, och vi har gjort slut. Vi har lekt med varann och sagt aldrig mer. Man ska inte säga aldrig.
Detta är min första och riktiga kärlek om ni frågar mig.
Den grabben är något alldeles speciellt.
1 kommentarer i det här inlägget
Postat av: Hilda
jag ville bara slänga in att jag grät en liten skvätt där på slutet.
jolina, ta hand om dig nu, när du inte vet vad du ska göra, tänk vad jag hade sagt.
tänk inte, bara se till att klara dig, och se till att vara lycklig.
tre veckor går fort, snart ses vi igen min fina!
