Jahopp.. Föräldrasnack är alltid lika svårt. Vad ska man säga? Vad får man säga? Och vad får man inte säga? Men nu ska jag vara rå. Nu ska jag prata om mina föräldrar.

Min mamma fick mig när hon var 30år och min pappa var då 33år. De fostrade mig och min bror tillsammans i sju år, innan de skilde sig. Min jord gick under och jag trodde aldrig att jag skulle kunna skratta igen (det är faktiskt sant...). Jag kommer ihåg hur min lilla kropp stod där i badrummet, framför spegeln och mina ögon liksom bara stod och studerade varje tår som föll ner för mina kinder. Jag skulle aldrig kunna le igen, jag skulle aldrig mer skratta. Det hela var overkligt.

Det gick ett tag och den 1:a april flyttade mamma, min bror och jag till ett annat hus, lite längre bort. Sedan dess har jag och min bror varannan vecka.

---

Nu efter 7år känns det hela okej. Jag mår bra och mina tankar ligger inte i nåt annat än skola just nu... Det kan nog lätt bli så.

Men tillbaka till min föräldrar: Min mamma är en sån där mamma som bryr sig väldigt mycket. Som dotter och barn kan man nog tycka att det är väldigt jobbigt i vissa lägen. Innerst inne vet jag ju dock att hon bara bryr sig, och under det senaste året har vi kommit närmare varann. Jag kan se oss tillsammans om 10år på ett soldäck i Karibien, med varsin drink i händerna! Hon är en gåefterditthjärtamamma.

Min pappa bryr sig också väldigt mycket. Det kan också bli jobbigt... Vi har kommit närmare varann under de senaste åren, men det finns fortfarande saker jag inte kan snacka om med båda av dem. Man får liksom lära sig att prata om det som går med den det går med. Han är en sån där pappa som hellre skulle sitta och titta på hela tiden under tiden som man är ute. Han skulle nog vilja vara mer delaktig i mitt väljande när det gäller kärlek. Han får helt enkelt acceptera att inte ens jag kan bestämma vem jag ska bli kär i. Det hela är ganska gulligt när man sitter och tänker på det såhär. Dock inte lika gulligt när det väl händer.