Kärlek. För mig är kärlek en känsla som man förmedlar till en annan person. Kärlek är det bästa som finna för mig, men det är inte bara kärlek från en person som man älskar som mer än kompis. Kärlek ger familjen och släkten också. Det är faktiskt där ifrån du får den stadigaste kärleken. Det är så lätt för kärleken att ta slut mellan ett par som är tillsammans. Om man nu kan kalla det kärlek om det tar slut över en natt... Men kärleken mellan en kille och en tjej kan ta slut, vilket den aldrig gör mellan mamma och son eller farmor och barnbarn. Det kan se ut som om det inte finns någon kärlek, och man kan välja att inte ge kärlek till sina barn eller föräldrar, men den finns alltid.

En del människor uttrycker kärleken som det värsta som finns. "Kärlek är skit!", eller "Kärlek är det bästa och det sämsta som finns". Jag har själv sagt den andra frasen många många gånger. Efter att fått uppleva den där riktiga kärleken så kan jag inte längre säga att det är det sämsta som finns. Visst det finns stunder då man bråkar och tjafsar, men det är ju bara bevis på att man bryr sig om varann och att man inte bara skiter i att säga vad man tycker? Jag kan nu känna skillnaden på kärlek och inte kärlek, som i frasen "kärlek är det bästa och det sämsta som finns", så håller jag som sagt med om det första. Men om kärlek är det sämsta som finns, så är det ju inte kärlek. Kärlek är bra. Om man säger att kärlek är bäst så kan det ju inte också vara det sämsta? När jag hör den där meningen svarar jag alltid att, när kärleken blivit "dålig" så finns det inte längre någon kärlek. Då är den slut.

Jag har kärlek och jag är lycklig. Jag tar vara på den och jag fruktar tiden då "kärleken blir det sämsta".