Efter en morgon och en halv dag i sängen är jag nu, konstigt nog, fortfarande trött. Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men med tanke på hur mycket som just nu ryms i mitt huvud så är det inte så konstigt...

Idag går jag runt med världens ångest, då det bara är tre dagar kvar tills jag lämnar viken för en vecka på Lanzarote. Många skulle nog bara jubla, men det gör inte jag längre. Jag har hur mycket som helst som ska vara klart i pluggväg (ångest), jag måste (MÅSTEEEE) börja packa och sist men störst av allt så kommer jag sakna folket här så galet mycket (gaaaaaaaalet mycket ångest). Många skulle säkert inte tycka att det är någon stor grej, men jo! Den senaste tiden har jag lärt mig hur fort saker och ting förändras, jag vill vara här och ta vara på allt bra som jag faktiskt har.

Inatt kunde jag inte sova, då jag insåg hur bra jag har det redan nu. Just nu vill jag inte vara borta från de jag har runt mig en sekund. Jag känslig som jag är grät inatt. Jag grät för att jag är så sjukt rädd, och de värsta är att jag tror att det är mig själv jag är rädd för... Jag tror att helst av allt så skulle jag vilja ta med mig lite folk här ifrån och bara åka och åka och åka, någonstans där man kan vara ännu längre och bara ha det bra! Men SHIET vad jag babblar!