Jag vet folk som just nu lever i det där förjävliga, och jag vet folk som lever på det där gröna fältet med alla fina blodsröda rosor. Jag vet även att jag är en av dem som är just där. På fältet. Där är man aldrig själv. Inte jag i alla fall. Jag har sällskap hela vägen, av den jag tycker om mest, och den jag faktiskt tyckt mest av alla ting på jorden, under mitt 15åriga liv. Nu kan jag ju inte sätta fingret på vad kärlek är, men just nu är det detta jag kallar kärlek. För mig är kärlek när man saknar den man tycker om så mycket att det gör ont i hjärtat efter bara några minuter. Det är när man vill ha den nära sig mest hela tiden, och man får liksom inte nog av personen. Just nu är jag kär. Sjukt kär. Jag har aldrig känt den här känslan innan, och det syns på mig. Jag är glad. Mina vänner ser på mig, att jag, jag mår bra och jag är lycklig. Det är här jag vill vara, och det är just såhär jag vill må.

Dock så vet jag att det inte är såhär bra livet kommer att vara, men just nu är allt jag kan göra att ta vara på det jag har. Att jag mår bra just nu ska jag komma ihåg längre fram, när jag är i det där förjävliga. Det där som man kallar helvetet och det där som hjälper en att verkligen ta vara på allt det där bra som kommer med lite jämna och även ojämna mellanrum.

Jag tror att man behöver de där svackorna för att kunna ta vara på allt och för att ta vara på kärlek. Det är som att slå knytnäven mot en stenvägg gång på gång. Man blir liksom härdad, även om det kanske i många fall är hjärtat som tar stryk. Hjärtat. Det där som man ska vara rädd om och vårda väl. Det där som behövs för att älska och för att kunna vara kär.