Detta må vara den mest desperata, svenska låt som gjorts på senare tid. Veronica Maggios nya album är ganska desperat bara det, men jag kan ändå inte sluta lyssna. Jag sitter liksom fast i hennes texter, och framförallt i den här. Vad jag förstått så skjuter hon och Oskar Lindros på varann med sina låtar? Men hur som så går låtarna rakt in i hjärtat, och är det bara jag som känner igen mig så otroligt mycket i det hon sjunger?