Den där osäkra känslan, som slår till när man står där mittemellan. Då man inte vet vad man ska ta sig till riktigt.

När man står i valet och kvalet om att vara realistisk eller inte tänka alls. Vill man riskera att den stadiga marken man står på ska rasa ihop snabbare än du hinner säga nej.

Vill jag riskera min mark? Vill jag ta chansen att falla tiotusentals meter ner igen? Vara tvungen att börja om på den stadiga plattform som jag idag faktiskt väldigt stolt står på? Orkar jag det?

Eller vill jag stå där på sidan om och se allt rinna ut i sanden? Ångra det jag inte gjorde. Att jag inte chansade? Det kunde ju trots allt blivit bra... Vill jag vara den där fega, överkontrollerande, nästan läskiga personen som tillslut kommer ifatt sig själv med att ha slösat bort hela livet på att bara gå runt och oroa sig?