Nu vill jag sätta mig på en buss. Låtsas att alla mina förväntningar faktiskt kommer gå i uppfyllelse. Helst skulle jag nog vilja åka för gott. Självklart vet att det inte är fysiskt möjligt så som läget är just nu, men drömma kan man. Och en liten bit på vägen kommer jag på måndag morgon, klockan 05.41, när jag sätter mig på just den buss, som kommer att ta oss till en större plats. Med större förväntningar och förhoppningar. Självklart kommer inte alla att gå i uppfyllelse. Men en liten bit på vägen kommer vi.

Just nu är det kris i mitt huvud. Det händer i princip mer på en kyskogård full med döingar, än vad det gör hos mig. Börjar bli trött på det, men är fortfarande den där bekväma, försiktiga jag, som heller inte orkar ta alla dessa risker, som vissa så helhjärtat öppnar sig för, dag ut och dag in, runt omkring mig. För det är just det - jag orkar inte. 

Dags att samla energi.