Killen ovan kom ganska direkt efter vår hemkomst och rörde till det ordentligt i Jolinas planerade lilla liv. Sen fick hon släppa lite på den kontrollen och roll with it så att säga. Precis dödskär. I veckan har han varit min, och jag hans (såklart), i åtta månader. 

 

Under dessa åtta månader har vi hunnit en hel del; han har hunnit flytta till Norge, därav har jag gått igenom det jobbigaste hejdå'et i mitt liv. Jag har hunnit hälsa på i Norge, säga hejdå en gång till och hej när han utan jobblycka kom hem igen. Det tyckte jag var hur skönt som helst. Inte han lika mycket. Hösten och vintern blev alltså många tusen gånger bättre än planerat (måste sluta planera). Under alla lediga dagar vid jul och nyår fick vi till och med bli sambos på heltid, och bättre än så kunde det ju faktiskt inte bli!

 

Jag har även börjat träna ytterligare lite till och hamnat nere på Träningsvärk1 här i Västervik. Där jobbar jag ideellt och ska utbilda mig till instruktör inom en snar framtid. Sen ska jag gå balen och ta studenten och hejtjoderittan! Det går fort, men det är mycket som ska hinnas med! Därför har jag nu kommit fram till att jag ska börja blogga igen, men framförallt för mig själv. För att kunna titta tillbaka och minnas den här våren!

 

 

 

Ps. Han heter Gustav.